då har ungefär en fjärdedel av mina två semesterveckor gått. ja kan väl inte direkt säga att jag har haft roligt, ja menar, börja semestern me en timmes övertid, polisförhör och dödsfall e väl inte särskillt kul. att det sedan har regnat hela tiden är vel heller inget man hurrar för. någon tur till ullared med kärleken blir det inte heller, för de pengarna gick åt idag. för att göra en lång historia kort..
igår kväll va lusen å ja ute på promenad och när vi kom hem, kom johan hem. han sa nått å ja svarade, sen gjorde ja som ja alltid gör. släpper hunden lös så hon får springa på tomten. hon rusade som hon brukar, men såg inte johan så hon susade runt huset för att leta efter honom. hon for runt cabben men hittade inte johan så då sprang hon runt våra andra bilar och när hon var bakom dom, började hon skrika som en stucken gris. å så kom hon i full fart mot mig. PÅ TRE BEN!!!
ja trodde ja dog. hjärtat for upp i halsgropen och slutade slå, blodet frös till is i ådrorna och hjärnan slutade att fungera. vet inte vem av oss som hade mest panik i blicken. lusen eller jag. tack gode gud att johan va hemma. han klämde å kände å vände å vred på tassen, men hon sa ingenting. men som hon tjöt när hon skulle stödja på det. efter en stund slutade hon tjuta, men när hon skulle stödja på tassen vek den sig under henne å hon skrek igen. hon vägrade stå upp. runt 22 kom mamma å loppan ut en sväng för att kolla, man vill ju inte precis åka akut till läckeby om det inte kunde vänta tills dagen wefter. det är ju hutlöst dyrt. men de trodde som jag att det var en stukning så vi avvaktade över natten. först vid halv ett i natt lyckades ja få henne att kissa. stackars lilla lusen.
hon gick självmant å la sig i sin korg så faktiskt slapp ja sova på soffan i natt. en gång hörde ja henne pipa inatt, när hon skulle vända sig eller byta sovställning. sen pep hon först vid halv åtta i morse. då klev ja upp, bar ut henne så hon skulle få kissa och sedan ringde ja läckeby. halv elva fick vi tid. väl där försökte veterinären känna igenom henne å hon fick halta runt lite i korridoren så han fick se hur hon gick, sen fick de ge henne lugnande så hon somnade för att kunna känna igenom henne riktigt.. när hon ändå sov bad ja honom kolla på hennes öra också som kliar å har massa vax. det visade sig värre än ja trodde. han var tvungen att tillkalla en annan veterinär för att vara säker på att trumhinnan inte spruckit. d hade den tack å lov inte gjort. men stackars lilla lusen hade en rejäl öroninflamation också.
så, alla ullareds-pengarna gick till veterinär-räkningen och lusens russelpengar gick till att plocka ut all medicin så nu blir det inga utställningar den närmaste tiden (tanken har varit att ställa ut henne några gånger för att få ett omdömme), å inget ullared för matte. men va gör man inte för sina älskade?