Lite då och då, eller snarare allt som oftast känner jag mig efter. Sen. Långsam. Sist. Med allt "viktigt" iallafall. Jag VET att jag inte ska klaga, jag är väl medveten om att jag har det bättre än många andra. Har världens bästaste sambo, en sjukt underbar liten lus, fast jobb, härliga vänner. Men ändå gnager det sönder mig inifrån. Att jag ligger efter!
Jag fyller snart 30. 30!!!!! Jag skulle ju ha haft så mycket mer nu. Jag skulle haft ett hus. Jag skulle varit gift, eller åtminstone förlovad. Jag skulle haft familj. Ett par ungar. Alla andra, och dessutom mycket yngre än mig, är redan där och förbi.
Jag VET att jag inte ska klaga, för jag har det verkligen toppen och skäms nästan lite över detta inlägget. Men ja, jag är nog lite bitter över att jag inte fått min familj. Det står tyvärr bara en ynka människa emellan. En människa jag rent ut hatar. En människa som jag är tvingad att släppa in i mitt privatliv OM jag ska ha någon endaste chans till familj. Denna människa får mig nästan att kräkas av avsky, och har absolut INGENTING i mitt privatliv att göra!
Så där är mitt dilemma. OM jag ska kunna börja behandling för att eventuellt kanske kunna få min familj, måste detta kräk få tillgång till mitt privataste och det kommer inte hända. Jag offrar hellre min livsdröm om att få barn, än släpper in denna vidriga människa!
Nåja. Nu har jag klagat lite. Vi har nu äntligen bestämt datum för att skriva under papper på huset. Det ska bli så sjukt underbart att få komma ifrån denna stad och dess stress, girighet, asfalt, bildårar, nyfikenhet, skvaller och ryktesspridning för att ersätta den med lugn, harmoni, skog, frihet, glädje, privatliv och INGA nyfikna grannar som dreglar över staketet.
:) äntligen!!!!
